Vilka VVS-produkter får användas i Finland?

Förr var svaret på denna fråga ganska enkel, de produkter som var typgodkända här i Finland och de vars funktionalitet under drift var känd. Idag är det inte lika lätt att svara på frågan. Det är planeraren som väljer VVS-produkterna och ser till att de tillämpar sig för användningsändamålet. Produkterna kan vara CE-märkta eller typgodkända, byggproduktens duglighet kan ha påvisats med kontrollintyg, tillverkningsprocessen för byggprodukten kan vara certifierad (tillverkningskontroll) eller om byggproduktens egenskaper inte på annat sätt har påvisats, kan byggproduktens egenskaper påvisas genom en byggplatsspecifik prestandakontroll.

Innan en produkt hamnar på butikshyllan kan den ha genomgått en lång kedja av aktörer. Dessa aktörer betecknas på olika sätt i lagstiftningen, och till exempel i energimärkningsdirektivet nämns bara två roller: leverantör och återförsäljare. I den harmoniserade EU-lagstiftningen indelas verksamhetsutövarna däremot i fyra kategorier: tillverkare, tillverkarens representanter, importörer och distributörer. Alla dessa har sin egen roll när det gäller att säkerställa produktens överensstämmelse med kraven. Därför är det viktigt för verksamhetsutövaren att identifiera sin egen roll i kedjan av aktörer och känna till sina skyldigheter.

Byggproduktförordningen

En central EU-författning när det gäller byggprodukter är den s.k. byggproduktförordningen, som trädde i kraft i sin helhet den 1 juli 2013. I den finns bestämmelser om hur en byggprodukts egenskaper ska beskrivas och om när en byggprodukt kan förses med CE-märkning. Europeiska unionens förordningar tillämpas som sådana i medlemsländerna.

CE-märkning

CE-märkningen visar att byggprodukten överensstämmer med antingen en harmoniserad standard (hEN) eller en europeisk teknisk bedömning (ETA). Om det finns en harmoniserad standard för produkten måste den CE-märkas. Produktens egenskaper framgår av en prestandadeklaration (DoP). Konstruktörer och konsumenter kan enkelt jämföra byggprodukternas prestandadeklarationer i och med att produkternas egenskaper alltid presenteras på samma sätt. Detta gör det lättare att sälja produkterna mellan olika länder. CE-märkningen möjliggör produktens fria rörlighet inom EU.

Med CE-märkningen meddelar tillverkaren att denne försäkrat sig om att produkten uppfyller de krav angående säkerhet, hälsa, miljö, konsumentskydd och energieffektivitet som EU ställer på den. Dvs. att produkten uppfyller alla de krav som ställts på den i olika EU-direktiv och bestämmelser. Det är inte alltid lätt för en tillverkare att känna till vilka alla direktiv som berör ens produkt. Produkten kan beröras t.ex. av ekodesigndirektivet och -förordningen, energimärkningsdirektivet -och förordningen, byggproduktdirektivet, maskindirektivet, tryckdirektivet med fler.

CE-märkningen gäller endast produktens egenskaper – produktens lämplighet för en viss byggnad måste alltid bedömas separat utgående från den avsedda användningen, de lokala förhållandena och kraven i byggbestämmelserna. CE-märkning är inte heller någon garanti för bra kvalitet. Det är tillverkaren själv som fäster CE-märket och försäkrar att produkten uppfyller kraven.

Lagen och förordningen om produktgodkännanden för vissa byggprodukter

Ifall byggprodukten inte kan CE-märkas gäller lagen och miljöministeriets förordning om produktgodkännanden för vissa byggprodukter. I lagen står det att dugligheten hos en byggprodukt kan konstateras genom 1) typgodkännande, 2) kontrollintyg eller 3) tillverkningskontroll. De nationella produktgodkännandeförfarandena är för tillverkaren valfria alternativ. Kommunens byggnadstillsynsmyndighet kan alltid förutsätta att en byggprodukts duglighet ska kunna påvisas byggplatsspecifikt på basis av testning eller dokument, om det finns anledning att misstänka att byggprodukten inte uppfyller de väsentliga krav som föreskrivits den eller dess duglighet inte har påvisats.

Typgodkännande

Typgodkännande grundar sig på förordningar om typgodkännande som miljöministeriet utfärdar. Typgodkännande här i Finland kan ej ersättas med ett typgodkännande som beviljats i ett annat land. Tyvärr är vi just nu i en sådan mellanfas, att de gamla förordningarna om typgodkännande upphävdes i årsskiftet 2017–2018, men det finns inte ännu nya förordningar för alla produktgrupper. Som bäst går det att ge utlåtanden om 11 nya förordningar om typgodkännande (bl.a. för ventiler, avloppsrör och kopparrör). Typgodkännande ansöks hos ett typgodkännandeorgan som miljöministeriet har bemyndigat som typgodkännandeorgan. I Finland finns tillsvidare två typgodkännandeorgan, Eurofins Expert Services (tidigare VTT Expert Services) och Kiwa Inspecta (tidigare Inspecta Sertifiointi). Även miljöministeriet kan bevilja typgodkännande, men endast i specialfall.

Kontrollintyg

Kontrollintyget är ett administrativt sätt lättare godkännandeförfarande för byggprodukter än typgodkännande. Kontrollintyget utfärdas av ett organ som har godkänts av miljöministeriet. De uppgifter som anges i kontrollintyget varierar enligt produkt eller produktgrupp. Organet utfärdar ett intyg antingen på basen av en fortlöpande certifiering av tillverkningen eller kontroll av prover från varje enskilt leveransparti. Kontrollintyget kräver att tillverkaren utför intern tillverkningskontroll under produktionen och att tillverkningskontrollen certifieras av ett organ för certifiering.

Tillverkningskontroll

Om dugligheten hos en byggprodukt inte kan påvisas med ett typgodkännande eller ett kontrollintyg, kan tillverkningskontroll användas för att konstatera att produkten uppfyller de väsentliga tekniska krav som ställs på den. Ett organ för certifiering av tillverkningskontroll ska certifiera den interna tillverkningskontrollen genom att utföra en första inspektion och en fortlöpande övervakning av tillverkningskontrollen, och även bedöma och godkänna den. Tillverkningskontrollen kan omfatta testning av produkter som tagits från produktionsanläggningen eller från marknaden. För närvarande finns det emellertid inte underlag för godkännande av tillverkningskontroll för någon produktgrupp.

Byggplatsspecifik prestandakontroll

Om dugligheten hos en byggprodukt inte kan påvisas med CE-märkning, typgodkännande, kontrollintyg eller tillverkningskontroll finns ännu möjligheten för byggplatsspecifik prestandakontroll. Den byggplatsspecifika prestandakontrollen erbjuder byggnadstillsynsmyndigheterna möjlighet att försäkra sig om att byggprodukten är säker och lämpar sig för att användas i ifrågavarande byggnad. Byggnadstillsynsmyndigheten kan kräva att en byggprodukts prestandakontroll sker byggplatsspecifikt om tillverkaren inte på något sätt har presenterat byggproduktens egenskaper och byggnadstillsynsmyndigheten har skäl att misstänka att produkten inte uppfyller väsentliga tekniska krav. Den som påbörjar ett byggprojekt svarar för de kostnader som påvisningen orsakar.

Vem bär ansvaret?

Enligt lag har den som påbörjat ett byggprojekt i sista hand ansvaret för att produkterna är lämpliga, men i praktiken är det för det mesta planeraren, som anställts av den som påbörjat byggprojektet, som har bästa kunnande och väljer produkterna. Då bör planeraren bekanta sig med byggproduktens egenskaper via tillgängliga dokument och välja produkter som lämpar sig för avsedda användningen, de lokala förhållandena och kraven i byggbestämmelserna.

I en perfekt värld skulle det bara finnas produkter till försäljning som är CE-märkta eller på basen av nationella godkännandeförfaranden påvisats uppfylla kraven i markanvändnings- och bygglagen. Av dessa skulle planeraren välja de som lämpar sig för byggprojektet, den som påbörjat byggprojektet skulle godkänna de valda produkterna och så skulle entreprenören installera dessa. Men i verkligheten är det inte alltid så rosigt. Entreprenören vill ibland välja en billigare produkt, som han bara installerar eller så frågar han om tillstånd av planeraren. Planeraren försöker hitta produktinfo på ett språk han förstår och tidtabellerna är knappa. Byggnadstillsynen saknar tillräckliga resurser och likaså marknadsövervakningen som sköts av Tukes. I sista hand avgör domstolen vem som bär ansvaret om något går fel, men som sagt, enligt lag är den som påbörjat byggprojektet som bär tyngsta ansvaret.